Ungdomskulturen med Raggare och Knuttar på Kungstorget i Göteborg, åren 1957 och senare.

Under hösten och vintern 2005 var vi några från det gamla "Kungstorgsgänget", som genom annons i GT sökte kontakt med de övriga som höll till på Kungstorget under 50 - 60 talet. Ungdomar som samlades under det gemensamma intresset, bilar och motorcyklar. I folkmun kallades vi för Raggare och Raggarbrudar eller Knuttar och Spättor, efter om vi körde bil eller motorcykel.

  Att vi samlades på Kungstorget, berodde troligen på att det var en stor öppen plats mitt i centrala stan, där vi kunde vara tämligen ostörda. På den tiden var torget avgränsat mot Vallgraven av de två kvartcirkelformade träbyggnaderna (basarerna) som användes av dem som under dagtid drev torghandel med göteborgarna. På kvällar och helger låg torget öde, med undantag av några få parkerade bilar. Platsen var ett perfekt ställe att mötas på och utgå ifrån när man skulle köra någonstans.

  Samvaron på "Torget" var oorganiserad och spontan. Egentligen var det bara en plats att träffas på. Vi hade inga klubbar eller ledare, utan umgicks tämligen okomplicerat. Det fanns heller ingen hierarkisk indelning, utan alla hade samma värde och betydelse. Hade man lust så man så körde man ner på kvällen och träffade gänget, ville man inte, kunde man göra något annat. Vilket man än gjorde hade någon annan i gänget aldrig någon åsikt om. Den  enda organisation som förekom var de arrangerade resor, som man företog sig till exempelvis motortävlingarna i Karlskoga (Gelleråsloppet i maj och Kanonloppet i augusti) eller Falkenberg (Västkustloppet i juni), eller ett besök i någon annan stad.

  Annonsen i GT resulterade i att vi på "Kristiflygare" våren 2006, hade vår första "återsamling". Det var ett par från det gamla gänget som samlat ihop några namn, ringt runt och bjudit in till träffen. Någon gick runt under träffen och skrev upp namn och telefonnummer på dom som var där. Övriga letade djupt i minnet och kom upp med andra gamla kompisar. Sakta växte en kontaktlista fram.

  Under sommaren var det några i Kungstorgsgänget, som samlades nere på kajen vid Marinan utanför Operan, på onsdagskvällarna. Givetvis pratades det om att arrangera en fest, där man kunde mötas under lite otvungna former. Sagt och gjort, sista helgen i september träffades vi på Valhalla Café & Restaurang. Cirka 60 personer hörsammade kallelsen och kom till en jättetrevlig kväll. Många "kommer du ihåg" blev det. Vi kände inte alltid igen varandra, men efter lite snack kunde vi placera in de gamla "nyfunna" vännerna.

  Senare under hösten och vintern 06 - 07 har vi fortsatt att träffats i fiket på Valhalla, bara för att kunna sitta ned, ta en kopp kaffe och tjöta lite. Syftet med träffarna är att gamla kompisar skall kunna sitta tillsammans och snacka minnen, eller visa gamla bilder och tidningsutklipp.

  Sista helgen i januari var vi några som träffades i "Bakfickan" på Lilla London. Återigen en lyckad kväll med god mat och dryck. Tyvärr blev det ett litet missförstånd och en del gick med på en träff på Lilla Restaurangen i Olskroken samtidigt, vilket gjorde att den stora festen vi tänkt oss inte blev av.

 Historik

Ungdomen har alltid gjort små revolutioner mot föräldragenerationen och försökt att gå sina egna vägar. Sokrates skrev en gång, "Ungdomens leverne på gator och torg kan bli ödesdigert för vår uppväxande generation. Vad i vår uppfostran har vi brustit?".

  Så vad vi än tror så var vi (50- och 60-talsungdomar) inte de första som bröt oss loss från vårt traditionella samhälle, som våra föräldrar försökte skapa åt oss. När vi satte nya gränser och skapade modernare värderingar, följde vi bara det som ungdomarna gjort i alla tider. Men orsaken till det vi gjorde kan kanske sökas i förra seklets tidigare händelser. 

  Efter 2:a världskrigets slut, hemförlovades hundratusentals soldater från fronterna. De kom hem efter flera år ute i kriget, till ett konservativt samhälle, som inte hade förändrats speciellt mycket. Men de bar på väsentligt förändrade värderingar och erfarenheter. Från att tidigare ha levt i vakuumet mellan barn och vuxenvärden, hade de fått se en annan mer spännande livsstil. Faran och äventyret hade präglat dem till starka självständiga personer. De hade fått lära sig att fatta egna beslut och även ta ansvar för dem.

  På hemmafronten hade livet gått vidare och hade inte förändrat sig så mycket. Stora delar av Europa var svårt krigsskadat och hade fullt upp med att återuppbygga infrastruktur och städer. I USA hade kriget bara satt sina spår i döda och saknade familjemedlemmar och släktingar. Industrin och produktionen hade fortsatt och förändrats, vilket hade medfört att arbetarklassens villkor inte längre såg likadana ut, som innan kriget. De hemvändande soldaterna kände inte alltid igen sig, utan stannade inte kvar i hembygden. I stället drog de till de varmare och soligare staterna som Florida, Texas och Kalifornien. 

  Krigsveteranerna fick en hygglig pension av staten och var inte i behov av att behöva jobba för sitt uppehälle för att kunna överleva. I stället kunde de dra runt i landet, på en motorcykel eller i en bil och försöka ta igen lite av det som de hade förlorat av sin ungdom, under kriget. Åren i kriget hade gjort dem vana vid äventyr och därmed också ett farligare och våldsammare liv. En livsstil som den vardaglige amerikanen inte kände igen.

  I det militära hade ungdomarna även fått utbildning och lära sig att umgås med bilar och motorcyklar. De hade även skolats i att använda dem. Eftersom armén sedan sålde ut en massa begagnas krigsmaterial, som de kände till och var väl bekanta med, kunde många av dem köpa jeepar och motorcyklar. Det mesta till mycket fördelaktiga priser.

 Slit & Släng kulturen

På 50-talet upplevde i första hand USA, men också de delar av Europa som hunnit återhämta sig, en kulturutveckling som kallades "Slit & Släng". Man trodde att jordens resurser var outtömliga och ekonomierna var starka. All produktion gick på högvarv och konsumtionen var inne i en svindlande konjunktur.

  Bilägandet blev att vanligare, även bland arbetarklassen och bilindrustrin kopplade greppet om marknaden. Alla större biltillverkare producerade nya modeller för varje år. De stora amerikanska jättarna köpte upp de mindre fabrikerna och enorma koncerner skapades. GM (General Motors) köpte flera tyska och engelska bilfabriker och även den australiensiska Holdenkoncernen. Ford var inte sämre och inlemmade både tyska, engelska och franska företag under sitt paraply.

  Marknaden för privatbilar i Sverige var enorm och suget efter bilar växte för varje år. Från sju bilar per tusen innevånare, mångdubblades siffrorna snabbt. Bilindustrin fattade genast galoppen och det totala utbudet av bilmärken och modeller var, i slutet av 50-talet outtömligt.

  De amerikanska fordfabrikerna matade ut massor av nya modeller, ofta med samma linjer i karossen, varje år. Bilarnas storlek och förkromade kylargrillar skapade smeknamnet "Dollargrin". I mitten av 50-talet varierade man på de amerikanska Fordfabrikerna sortimentet med 2- eller 4-dörrarsversioner, V8 och raka sexor, täckta eller öppna modeller. Namnen på de rena personbilarna var fantasifulla som: Mainline, Customline, Fairline, Crestline, Sunliner, Victoria, Crown Victoria, Thunderbird och Galaxie.

  För bilkonsumenten blev det viktigt att ständigt ha den senaste modellen och inte sällan var det en viss konkurrens mellan grannar eller jobbarkompisar, om vem som hade den snyggaste bilen. Detta medförde att marknaden för begagnade bilar exploderade. Beg.bilhandeln flyttade från partitorget på Heden (mellan Exercishuset och bondgården) till olika bilhandlare, med kontor och egna parkeringsplatser. De exemplar som erbjöds var inte längre rostiga vrak, utan snygga lyxbilar.

  Denna utveckling gjorde också att ungdomarna fick möjlighet att köpa och äga en riktig "yankee". När Ford 1954 lade ner sina "flatheadmotorer" och lanserade sin V8 och raka sexa med toppventiler, började också intresset för så kallade "muskelbilar". Bensinen var på den tiden hyggligt billig, man kunde köpa runt 8 - 10 liter för en timlön och i värsta fall kunde man också tanka den motorfotogen, som nästan varenda bensinmack saluförde för endast ett par öre litern.

 Knutten & Raggaren

Efter kriget sålde den amerikanska armén ut massor av begagnade ordonansmotorcyklar, för priser som gjorde den attraktiva för ungdomarna. De choppade (klädde av dem allt onödigt) och byggde om dem efter egen smak. Många motorcykelungdomar organiserade sig i gäng, som körde och levde ihop, ofta efter samma kommenderingar och grupperingar, som de haft under kriget. Så växte de första MC-klubbarna fram.

  Den 4:e juli 1947 arrangerade AMA (American Motorcycle Association) en träff för motorcyklister i den lilla californiska staden Hollister. Antalet deltagare, som strömmade till, blev väsentligt fler än man hade förväntat sig. Stadens innevånare  kunde bara förvånade titta på när tusentals tunga motorcyklar rullade in i staden. Många av dem som kom var veteraner, som älskade livet med äventyr och lite fara, samt den gemenskap som motorcykellivet medförde.

  En av motorcykelklubbarna som var med i Hollister hette POBOB (Pissed Off Bastards Off Bloomington). När en av deras medlemmar blev arresterad för fylla, ilsknade hans kamrater till. Cirka 750 motorcyklister krävde att han skulle släppas och när polisen vägrade gick de bärsärkagång i staden. Det blev ett upplopp som skakade hela USA.

  Regissören Stanley Kramer spelade in filmen "The Wild One" med Marlon Brandy och Lee Marvin i huvudrollerna. Filmen beskrev dramatiskt händelserna i Hollister och drog stora skaror till biografsalongerna. Så hade världens motorcykelungdomar fått sina förebilder.

  De engelska Teddy Boysen skapade det europeiska modet, med skinnkläder och vegasmäcken som Marlon Brando bar i The Wild One. Vegasmäcken förseddes i Sverige med SMM-märke( Svenska Motormän eller Snäll Mot Mamma).

  I menige mans mun döptes de motorcykelintresserade ungdomarna, som vanligen klädde sig i vadderade skinnjackor, till SKINNKNUTTAR (jmfs. muskelknutte, modeknutte, dataknutte) och därifrån kortades namnet ner till KNUTTE. Namnet SPÄTTA torde komma från att de vid färd bakpå motorcyklen, ofta satt tryckta mot sin knutte på samma sätt som en rödspätta trycker sig mot sjöbotten.

  Vad namnet RAGGARE kommer ifrån, råder det delade meningar om. En teori är att någon amerikansk raggare, plockat upp en svans från en överkörd tvättbjörn (racoon, sjubb) och sedan fäst den vid antennen. Av någon anledning blev detta sedan ett signum för den bilburna ungdomen.

  I den svenska filmen RAGGARE körde Ernst Hugo Järegård en Ford 46:a med just en sådan svans i bilradioantennen. Bilen hade också klistermärken på dörrarna med texten Wyns Friction Proofing. Filmen blev otroligt populär bland de svenska ungdomarna och de försökte också efterapa tvättbjörnssvansen. Men nu har vi inte så många tvättbjörnar i Sverige, om man bortser från de två som i Värmland 2002. I stället har vi rävar och ekorrar och de fick släppa till sina rumpor. Namnet RAGGARE torde komma från liknelsen "trasa", upphängd i antennen.

  Så mycket choppade (hot rod) bilar fick vi inte se i Sverige, beroende på att lagarna gjorde det nästan omöjligt att registrera en bil, som saknade både skärmar och motorhuv. Men i mitten av 50-talet började det dyka upp lite bilar som var både färggrant lackade och lite modifierade.

 Rock´n Roll

1956 kom filmen "Vänd dem inte ryggen" (Blackboard jungle) med Glenn Ford i huvudrollen. Filmens ledmotiv var Bill Haleys "Rock Around the Clock" och rocken drabbade världen. Här i Sverige kunde vi läsa i tidningarna, att det blev upplopp i de städer där filmen visades. Men vi fick vänta tills 1957 innan "Vänd dem inte ryggen" gick upp på biografen Göta. Premiärkvällen samlades stora mängder knuttar och spättor på Götaplatsen, som till vardags var Siskornas tillhåll. Polisen var på plats med hästar och sablar, men upploppet uteblev.

  Under tiden hade Bill Haley and his Comets fått sällskap av Gene Vincent (Be bop a Lula), Jerry Lee Levis (Whole lotta shakin´goin´ on) Little Richard (Tutti Frutti) och många fler. Elvis Presley slog igenom med filmen "Ung man med gitarr", en roll där han körde runt i en choppad Ford och så var Rock n´rollen etablerad som den motorburna ungdomens musik.

  Siskorna och senare Modsen lyssnade på Tomy Steele, Paul Anka och Pat Boone. Artister som Buddy Holly, Neil Diamond, Chuck Berry och Fats Domino, spisades av bägge parter.

  I varenda raggarbil monterades det in en skivspelare och på hatthyllan låg det färgglada EP-skivor och stektes i solljuset.  

 Filmerna

Filmbranschen hängde snabbt på trenden som The Wild One skapade. I Hollywood producerades det filmer som: Vild Ungdom, Razzia m.m. I England spelade "Teddy Boys" in miljoner och hemma i Sverige följde man upp succén med Raggare, med filmer som "Farlig kurva", "Fartfeber" och liknande.

  Filmerna som beskrev den motorburna ungdomen var det som likriktade kulturen i USA och Europa. Atlantflyget hade precis fötts och det var få ungdomar som hade råd att resa över Atlanten. Däremot var det många som gick till sjöss och på så sätt kunde bekanta sig med den amerikanska förlagan till det som hände här hemma.

  Hollywood har fortsatt att producera filmer på samma tema. När "American Grafitti" (Sista natten med gänget) gick upp på biograferna slogs det definitivt fast att yankeebilar, rock n´roll och ungdomar hörde ihop. Här visades också motsättningarna mellan polisen och ungdomarna, när ett par av killarna i filmen kedjade fast bakaxeln på en polisbil (Ford Fairlane 57:a) i en stolpe och hela bakre underredet slets av.

Uppföljarna "Don´t knock the Rock", "High school confedential" och många andra, mixade både kulturen med den motorburna ungdomen och rockmusikernas anknytning till den. 

 Motortävlingarna

Knuttarna hade sitt intresse i speedwaysporten, som vid den tiden hade två permanenta banor i göteborgsområdet (Hällesåker och Sävedalen), där de kunde piska kolstybben. Vid större arrangemang hade man även tillstånd att köra på Slottskogsvallen. Både tävlingar och träningar var givna mål för knuttarna.

  I Hedemora, Kristianstad och Skillingaryd arrangerades årligen stora TT-tävlingar (road racing). De tävlingarna drog till sig motorintresserade ungdomar från hela landet och var något av ett klimax. Förutom extrema tävlingscyklar som MV Augusta och Matchles G45 kunde man beskåda Huskvarnas svenskbyggda tävlingsmotorcyklar.

  Raggarna hade också ett motorsportintresse. Jordbane (stock car) tävlingar kördes på massor av platser runt om i landet. Till en början med enkla regler, som efterhand utvecklades till dagens Folkrace och det mer påkostade Rallycross.

  Hastighetstävlingarna (Gelleråsloppet och Kanonloppet) på var den stora händelsen varje år. Banan var den enda i sitt slag och arrangemangen drog massor av folk. I Falkenberg avlystes årligen tre korsande landsvägar vid Skrea Kyrka, för tävlingen "Västkustloppet". Sedan kom också det nedlagda flygfältet i Skarpnäck till användning ett par år, innan bebyggelsen tog över.

 Klubbarna.

Motorcykelklubbar har funnits i landet sedan början av 1900-talet. Men rena knutte- eller raggarklubar bildades inte förrän i mitten av 50-talet. Visserligen kunde man se både knuttar och raggare köra runt med fantasifullt målade märken och emblem på skinnjackornas rygg, men den riktiga klubbkulturen hade inte slagit igenom riktigt. I filmen Raggare hade en av skådespelarna två korsade kolvar med vevstakar målade på ryggen av sin skinnjacka och detta kopierades ibland.

  I stället blev det de stora kommersiella klubbarna, där man kunde träffa likasinnade eller köra en sväng tillsammans, som växte fram. Den första var "Morsans klubb 1000", som raggarmorsan Edit Jansson i Stockholm startade 1958 med bas i sitt café i Näsby Park. I Göteborg följde man upp med "Farsans motorklubb", ute i en gammal industrilokal på Ringön.

Stockholmsraggaren Ronny Erikssons bil med Klubb 1000-dekalen i bakrutan.

  På 60-talet växte sedan de ame rikakopierade klubbarna upp överallt. I Göteborg var kommunens ordförande Hans Hansson "Kapten Bölja" uppvaktad av knuttarnas och raggarnas "beskyddare" Adamsson, som hjälpte många klubbar till egna klubbhus. I utbyte fick de lova att hålla sams sins emellan och inte bråka på stan. Flera av dessa klubbar som startades då lever än i dag.  

 Rebellerna

Knuttarna var kanske irriterande för makthavarna, som en sten i skon. Men Raggarna blev rebellerna som myndigheterna reagerade häftigt emot. Många tog upp James Deans roll i "Ung Rebell" och försökte efterlikna honom. Raggarna färdades ofta flera i varje bil och var därför en potentiellt större fara för överheten.

  De stora sammanstrålningarna i Karlskoga och Falkenberg, bevakades ivrigt av sensationshungriga journalister. De visste att om man hade RAGGARE på en löpsedeln, så såldes det oändligt många fler lösnummer. Den vuxna generationen ville förfasa och fördöma var ungdomen gjorde. Och då gällde det ju att ha feta rubriker.

  I Karlskoga 1960 sålde en oförvägen bensinstation bakrutestickers med texten: "Skratta inte din dotter ligger kanske i baksätet". Massor av värmländska "Svenssons" som stod utefter vägen när raggarkaravanerna körde runt i stan, reagerade häftigt mot texten. Bland raggarna var det många som körde de extra kilometrarna mot Kristinehamn för att handla en egen dekal på ESSO-tappen.

  Trenden av rebelliskt uppror bad raggaren med sig under nästan hela 60-talet. I samband med omläggningen till högertrafik den 3 september 1967, passade stadsplanerarna och myndigheterna på att enkelrikta och lägga om trafiken, så att de traditionella "raggarstråken" inte gick att köra. Samtidigt hamnade föraren på fel sida och egentlig raggning genom förarrutan blev omöjlig.

 Pressklipp m.m.

Jan O Karlsson (känd göteborgsprofil och historiker som ofta förekommer som tävlingsarrangör i lokalradion) har skrivit i sin bok "Stora Saluhallen": Kungstorgets generösa volym har ofta tjänat som samlingsplats för olika arrangemang och möten. Många av dessa samlingar har blivit populära, medan andra rönt mindre gillande hos göteborgspubliken. Till det sistnämnda hör förvisso de många raggarbråken som utspelats på Kungstorget i mitten av 60-talet.Den oroligaste tiden var under den mellantidsperiod då motorgården Stora Katrinelund, i folkmun kallad "Träsket", hade stängt och den Nya Motorgården vid Katrinelund ännu ej var klar.
Ungdomarna hade ingen plats att träffas på och myndigheterna hade ju också stängt av Kungstorget för att få en spridning på trafiken. I januari 1964 meddelade Polisen att Kungstorget hade öppnats för Raggarna igen. Representanter för Polisen, Barnavårdsnämnden och fem ungdomar hade under en längre diskussion enats om vissa ordningsregler som skulle gälla och Kungstorget kunde åter tas i bruk av ungdomen.
Men sommaren 1965 drabbade polisen och ungdomarna samman igen. Denna gången under mindre fredliga förhållanden. I Göteborgs Handels & Sjöfatrstidning kunde man den 21 juni 1965, bland annat läsa: "Gårdagens batalj mellan polis och raggare på Kungstorget bevittnades av omkring 1000 personer, som fick se sex personer föras till polisstationen. Två greps för fylleri och fyra för uppvigling. De senare kan räkna med mycket stränga straff. Straffmaximum är satt till fängelse i två år. För något år sedan fick ett par ungdomar två månaders fängelse för liknande handling.
- Polisen far för hårt fram, sade man i Åskådarleden i går kväll.
Den uppfattningen delar man inte inom Ordningsmakten.
- De som känner raggarna vet att vi inte använde för mycket våld, säger polisen.
Upprinnelsen till intermezzot var att två berusade raggare sprang omkring på torget och kastade fisknät mot parkerade bilar. Detta observerades av en radiopolispatrull. Raggarna fick i sin tur syn på poliserna och skyndade sig in i en bil. Med hjälp av en annan person surrade de två ynglingarna fast sig i baksätet med en bogserlina för att göra det besvärligare för polisen att få ut dem. Det blev också, mycket riktigt, besvärligt.
Polisingripandet åstadkom stor uppståndelse bland övriga raggare. De, liksom många andra personer, skyndade till undsättning eller av pur nyfikenhet. Polisen tvingades att kalla på förstärkning. 15-talet poliser lyckades också omsider skingra gruppen.
Liksom i Stockholm för en tid sedan beskylldes poliserna för att gått alltför bryskt fram mot ungdomarna. Såväl batonger, sablar, som den numera riksbekanta strupgreppen kom till användning".
" Alla grepp utom dubbelnelson är tillåtna skrev GT i en artikel i lördags i anledning av Stockholmsintermezzot. Det säger polisen i dag också och tillägger:
- "Vi anser inte att vi gick för hårt fram. Vi vet vad raggarna går för. De lägger minsann inga fingrar emellan. Och det visade sig även i går. Många polismän blev sparkade och handgripligen angripna. Dock ingen så allvarligt att han tvingades sjukskriva sig. Kungstorget är ett beryktat tillhåll för raggare. Nästan så gott som varje kväll händer det något som tvingar polisen till ingripande .Senast i går kväll blev två personer överfallna och misshandlade".
- "Vi får säkert ha det så här hela sommaren", säger polisen. "Ungdomsgårdarna är stängda".
- "Något radikalmedel att stävja intermezzon på Kungstorget liknande gårdagens finns inte. Men vi har hos Elverket begärt att belysningen på torget skall förbättras".
Artikeln fortsätter med diverse uttalanden om strupgreppets vara eller icke vara och några dagar senare presenterade polisen ett förslag som skulle förbättra situationen. I tidningenden 25 juni står bland annat följande att läsa:
- "Göteborgspolisen har i upprepade skrivelser till stadskollegiet och begärt att få basarlängorna på Kungstorget rivna och provisoriska parkeringsplatser ordnade i stället. Vidare framhållsatt basarlängorna är ett kärt tillhåll för raggare. Revs längorna så skulle torget inte bli så attraktivt för det klientel som är polisdistriktets besvärligaste. De senaste bråken på Kungstorget har aukutaliserat frågan".
Basarlängorna fick alltså skulden för raggarbråken. Polisens begäran om rivning fick naturligtvis stöd av torg- och slakthusstyrelsen som begärt rivning sedan 1932.
Annat som i dag är borta men som tidigare lockat folk till Kungstorget är förståss Bazar Alliance och balkongen hos Petterson och Katz. När Lasse Dalquist bjöd lussefirande med en mängd kända artister i slutet av november 1970, samlades 15 000 personer. Bland artisterna fanns Gunnar "Siljabloo" Nilsson, Lill-Babs, Berit Bohm, Erik Johansson och en inte helt okänd kvartett, som vid den tiden uppträdde på Trägår´n.
Kvartetten bestod av Agneta Fältskog, Anni-Frid Lyngstad, Benny Andersson och Björn Ulveus. Tre-fyra år senare skulle de vara kända över hela världen under namnet ABBA. "Flickorna ovanligt söta, men det var ändå de sju Lusseflickorna som stod för fägringen. Lussefirandet på denna anrika balkong har för göteborgarna varit en kär tradition som i dag enbart bjuder på sköna minnen".
Inför rivningen av balkongen skrev Bengt A. Öhnander i GP den 23 juli 1985 om balkongens epok som underhållningsscen. "Det startade med en soaré för det krisdrabbade Norge våren 1943 och 1946-47 var det premiär för Lasse Dalquists luciaarrangemang på balkongen. År 1974 avslutades en trettioårig epok med att Jan Magnus Rosengren visade upp luciatruppen på balkongen. Därefter var det slut på underhållningen och välgörenheten från detta riktmärke".

Källa: Stora Saluhallen av Lars O Carlsson