Livet

Yrkeskarriär

Familjen

 

Agneta Ljungquist

Några klipp från vardagen i mitt liv och lite längre ner är det en profil av mig.

 

Midsommar 2014

Dagen före midsommar, föreslog jag att vi (Björn och jag) skulle ta in på något pensionat, under helgen. Jag letade upp siten "HotelSpecials.se" och fick prata med Emmy. Vi enades om att Rusthållaregården i Arild, skulle passa, så jag informerade Björn, mina planer. Enligt honom, så hade vi varit där för 20 - 25 år sedan och spelat golf. Men det kom inte jag ihåg.

Rusthållaregården ( Rusthållare är enligt lagen om indelte soldater, det hemman, som skall hålla rustning ) ligger på Skäldervikens södra strand och är ett gammalt fiskesamhälle. Själva gården ligger hundra meter från vattnet och den lilla hamnen. Jag satte på mig blomsterkransen, som Björn köpt till mig på Olskrosktorget och så gick vi ned och minglade.

   

I hamnen samlades det folk, för midsommarfirande. Några musiker samlade ihop folket och tågade upp till en liten kulle, en bit bort. Där var det en majstång och dans kring stången.

 

Vid ett långbord, på hamnpiren, var det uppdukat för ett trettiotal personer. Det var hamnkapten Henrik, som hade sin årliga midsommarbjudning. Stämningen där var hög och gemytlig. När Henrik var inne på ett lager och hämtade mer öl, passerade han maken och mig, som satt och fikade. Han stannade framför oss, med ett lock iskalla Carlsberg i händerna och frågade: – Vill ni ha en öl? Vi blev först förvånade, men accepterade. Han lämnade över några öl och gick sedan tillbaka till sina gäster. Björn tyckte då att vi borde gå bort och tacka. Sagt och gjort. Vi stegade dit och Björn sade några ord och tackade för ölen och så sjöng vi " Ja alla har vi skulder....", vilket var uppskattat.

 

Sedan dukades det upp en trerätters middag, i stora matsalen. Den matsalen är unik, genom att den har 211 fönster, vilket den säkert är ensam om. När drinkarna till middagen serverades reste sig Björn och hälsade alla "Glad Midsommar". Sedan sjöng han återigen " Alla ha vi skulder..." och det lättade upp stämningen en hel del.

 

Vi började med en "Boef Tartat och testade en flaska Nils Oscar God Lager. Sedan tog Björn i en röding och jag kalvfilé. Underbart med husets röda. Maten serverades av den söta Daniella.

 

Personalen var fantastisk och när Björn hade sjungit och skålat med gästerna, kom restaurangens sommeliere,  Julia in och bjöd oss på var sitt glas skumpa.

   

Tack alla för en minnesvärd helg.

 

Polar Tour 2013

I månadsskiftet juli / Augusti, gjorde vi en sväng upp till Magnus och Anna Lisa i Niva, Lappland. Här följer lite text och bilder från resan, där våra två barnbarn, följde med.

Resan gick från Göteborg, upp till Stockholm, där vi tog in på Rica Hotel på Kungsgatan. Agneta och flickorna tog en promenad på stan, där hon visade bland annat NK, Sergels torg (plattan) och Kgl. Slottet. Flickorna hade inte varit i kgl. Huvudkommun en tidigare, utan tyckte det var spännande att se bland annat Globen (på avstånd) och en del annat som flimmrat förbi på teve.

   

Några "förbifartsbilder" från Kgl. Huvudkommunen.

Via E4, som till stora delar byggts om till motortrafikled och motorväg, gjorde vi det första stoppet i Byske, strax norr om Skellefteå. Vi bodde på ett tämligen nyöppnat "Bed & Breakfast" www.koigardenostvik.se , hos Ulf och Maritha på Koigarden (efter namnet på de orientaliska fiskarna). De hade en väldigt fin trädgård, på över 4000 kvm och med orientaliska fiskar i en damm, som med glädje lät sig klappas av såväl husmor, som Alexandra. 

 

                      Marita visar Alexandra hur man kan klappa fiskar.                 Marita, Victoria och Ulf kollar in beståndet.

När vi följde Kalixälven, stannade vi för en tämligen orädd räv. Den rörde sig under flera minuter alldeles intill bilen och vägen, så vi gavs goda tillfällen att fotografera den.

Orädd räv vid vägkanten.

När vi passerade Polcirkeln, förklarade vi för flickorna vad det var och hur den globala geografin var indelad och fungerade. Som bevis på att de varit där, tog vi en bild vid en vägskylt.

Flickorna poserar vid Polcirkeln på E10

Vi passerade det stora och mäktiga vattenfallet Jokkfall i Kalixälven, strax söder om Tärendöälvens utlopp. Tärendöälven som är landets största bifurkarion och tar vatten i Torneälven och släpper det i Kalixälven. Vi stannade och fick några fina bilder på vattenfallet. Flickorna fick uppleva sitt livs första vattenfall i verkligheten.

 

Flickorna med Jokkfall i bakgrunden.

Nästa dag landade vi hos Magnus och Anna Lisa i Niva,i Tärendö, väster om Pajala. Dom bor på ett litet ställe, utefter vägen. Trots att Magnus dotter och hennes pojkvän också var där, kunde dom hysa in oss. Första eftermiddagen vi kom dit, lyckades jag få ett femtiotal myggbett, som kliade ända tills dess vi var tillbaka i Göteborg. Niva är den ort som sett skiddrottningen Charlotte Kalla födas och hon äras vederbörligt i sin hembyggd.

 

Charlotte Kalla hedras med såväl bild som staty, för sina insatser.

Magnus och Anna Lisa tog med oss på många spännande resor. Bland annat gjorde vi en avstickare in i Finland. Passerade Muoniälven vid Kolari och körde in till en fjällstation i Ylläsjärvi. Där kryllade det av renar och flickorna fick sitt lystmäte. Det fanns både vita, svarta och bruna renar. Även flera renkalvar var där också, som kunde beskådas på nära håll. Ve besökte också en "bikerbar" som ägdes av en lokal storhet. Inredningen gick i stil med Crackel Barrel i USA.

  

Fritt strövande renar på Olajärvi fjällstation.

  

         Såväl renkor som kalvar gick ogenerat omkring bland stugorna                                                Paskahussi eller lite finare Kakkahussi.

  

Victoria på en barstol på Jullis Bar och Restaurang i Äkäslompolo. En bikerbar mitt ute i skogen.

Magnus som vid sidan av sitt jobb i LKAB Kiruna, även har en hjord renar, som går lösa i skogarna och på fjället. För att kunna hålla reda på vilka renar som är hans, samlar samerna in den till "kalvmärkning". Magnus har ett registrerat "märke", några snitt som görs i öronen. Det utförs innan kalven lämnar sin mamma (vaja) och de får samma märke som mamman har.

  

Några dokument rörande de renmärken som är registrerade i samebyarna.

Han slaktar själv till husbehov. Vi bjöds på kokt rentunga och "souvas", en rätt av rökt renkött stekt med lök och potatismos. Vi fick även några rejäla bitar rökt renkött, med oss hem.

   

                                           Fika på ett café i Pajala                                                        Middag hemma hos familjen Naalisvaara.

  

            Kokt rentunga, en samisk delikatess.                       Värden skär upp tungan.                         Ett av Magnus uthus.

Guidade av Magnus, som själv jobbar mer än en kilometer ned under jorden, fick vi sedan göra ett besök, nere i gruvan. LKAB är väldigt skickliga att visa upp sin verksamhet och hur det går till när man bryter malmen. Eftersom gruvan hela tiden expanderar och så småningom kommer att svälja det område, där själva stadskärnan i Kiruna ligger. Så har man bestämt sig för att starta upp ett gigantiskt projekt och flytta hela stan. En del hus går att flytta, men de flesta kommer att rivas och sedan ersättas med nybyggen, på rassäker mark. Ett projekt som LKAB helt och hållet står för själva.

 

                Vy över den stora rasplatsen i Kiruna                                                Bild inifrån en jättemaskin som arbetar i gruvan. 

  

           Sigtseeing i gruvan.                                           Kilometerlånga "orter" gångar i berget.           Enorm borrkrona.

 

                        En dimension på hur enorma maskiner som jobbar i gruvan.     Borrjigg som ligger ned.

Vi gavs också tillfälle att besöka Jukkasjärvi. Ishotellet smälter ju på sommaren, med det pågår hela tiden, med planering och utveckling. Det finns också en utställning och lite andra aktiviteter, som man kan göra där. Lars Levi Laestadius, en man som föddes i Pajala år 1800 och startade en religiös rörelse, kallad "Laestadianismen". Rörelsen har förändrat mycket i den här trakten. Visserligen hade han vänligheten att lämna jordelivet efter endast 61 år, men har ändå en viss påverkan. Folk har inga gardiner och klär sig ålderdomligt. Kyrkan i Jukkasjärvi är också dekorerad i hans anda. År 1958 invigdes Bror Hjorts vackert målade altartavla, där Lars Levi Laestadius är en av huvudfigurerna och allt går i färgglatt målat samiskt tema.

 

                       Bror Hjorts altartavla i Jukkasjärvi kyrka.                              Flottarbåtsmodell i kyrkan.

 

                      Takutsmyckning vid ishotellet.                                                                                           Visningskåtor

 

                                                            Victoria och Alexandra leker med isbitar som har varit delar i ishotellet.

Någonstans under våra "irrfärder", mellan Pajala och Jukkasjärvi, träffade vi på en mindre kopia av en amerikansk flodbåt, med inbyggd bastu. Nu låg den visserligen på lans, men var ett strålande exempel på den kreativitet, som någon utvandrare har tagit med sig tillbaka till fäderneslandet.

 

Riverboatqueen M/S Sippibelle  i Juosuando vid Torneälven.

Vår sista natt i Kiruna tillbringade vi på Hotel E4. Vi fick ett bra "familjerum" och togs väl hand om av Anna och Linnéa. Som förutom att de serverade en god middag, även såg till så att morfar fick en öl och en Jäger.

 

På hemvägen stannade vi till i Gällivare Malmberget och körde upp på deras eget "stadsfjäll". I min ungdom avslutade jag en rallytävling där, med parallellslalom uppför. Men nu var det byggt en massa fjällstationer och stugor, överallt. Så det gick inte att köra så. Men vi kom i alla fall upp drygt 500 meter, så vi fick fjällkänslan. Agneta och flickorna ville sedan promenera ned.

  

Stadsfjället Dundret i Gällivare Malmberget.

 

                      Agneta och flickorna ville gärna promenera ned från fjällstationen till målplatsen för skidåkarna.

Vi körde också in om Aspåsnäset, där jag var utplacerad, direkt efter kriget, hos familjen Stafrén. Såväl föräldrarna som dottern Margit, är sedan flera år borta. Men sonen Leif, bodde kvar i huset. Vi stannade en stund och pratade och han berättade att han hört talas om mig och vilka upptåg jag hade gjort. De mer än 200 år gamla rönnarna, som växte på gården, levde fortfarande.

  '

Några bilder från Aspåsnäset, där jag var som barn.

 

Nästa stopp blev Mora, där vi kollade in Vasaloppsmålet och tog en fika.

Därefter blev det Rättvik. Där pågick Classic Car Week och det kryllade av gamla jänkar. Vi kikade runt lite och rätt vad det var hörde jag : Hej Björn. Där stod en man som jag inte kände igen. Så presenterade han sig och det var Dan Landin. En kille som började hos mig på Svenska Mässan och gjorde ett fantastiskt jobb, under många år. Sedan strålade vi samman när han var på Arlanda Terminal 4 och har även träffats sneare. Men nu hade han gått ned några kilo och var svår att känna igen. Vi utbytte lite skvaller och jag kikade på hans Cheva Hgv. innan vi styrde vidare mot Malung.         

 '

Hela Rättvik kryllade av jänkar i olika skepnader. 

 

Dan Landin och jag vid hans Cheva.

Här nedan följer några ospecificerade kort från resan.

    

           Alexandra övar                           Kalix Älv                    Gruvguide i Kiruna                  Stort dumpershjul            Hustrun ( jag )   

    

         Bron till Tärendöparken                 Bifurkationen (Europas största)     Örngott eller resterna efter det.      Biljettkassan till parken

   

        Ungdomar i Sveg                               Middag på Motell E18 i Kiruna  Andra ungdomar i Sveg                   "Pippihus" i Mora. 

   

           Dundrets fjällstation.                      Vila efter hård dag vid ratten.          Agnetas mumsiga middag.              Middag i Stockholm

     

               Bartendern i Stockholm                        Höga Kusten med bron.                              Vickan vilar                        Sängförberedelser.

   

        Annalisa, Agneta och flickorna badar i Tärendöälven, trots myggorna.                                                         Video hos Magnus

    

               Renmärkningsregister.     Lappkärringar i Jokmokk  Rast vila.                          Vickan poserar.                 Inne i bikerbaren i Suomi

   

      Magnus vinterprojekt Biuck.             "slaktavfall" eller souvenirer           Björn och Heikeläs dotter                Alexandra i Jukkasjärvi.

   

        Samekonst i Jukkasjärvi                   Biosalongen i LKAB gruvan.          Vickan i en lappkåta                           maffig underjordisk dumper. 

   

        Gruvborrar som varit                    Alexandra kollar ett gammalt skrivbord    Modell av berget                            Fasad av uthus.

 

 

Three Towers på Svenska Mässan

I samband med Huvudmannarådets möte den 22/4  13, så fick vi en visning av de o0mfattande byggnadsarbetena på Gothia Towers. Det är PEAB som bygger på torn 1 och nybygger det tredje tornet. Som vanligt var vårt möte konstruktivt och intressant och vi fattade flera kloka beslut. Efter en god lunch, fick vi ikläda oss stövlar, hjälm och skyddskläder och göra en rundvandring i de utrymmen där tidigare PEABSs killar, fått vara.

    

"Några bilder från besöket i Third Tower". En fantastisk visning och upplevelse.

 

Floridaresan februari - mars 2013                                           

 Kompis i trädgården.

Inte sedan olyckan, har vi kunnat resa som vi gjorde tidigare. Mina ( läs Björn ) skador har gjort det nästan omöjligt att förflytta sig och leva obehindrat, utanför hemmet.Visserligen var vi i England ett par veckor 2008, men det var så kort tid ( jag åkte då rullstol ). Nu beslöt vi oss för att verkligen göra slag i saken och sticka iväg till Florida, under sju veckor i februari, mars. Vi lånade ett hus i New Port Richey och fick också låna en Ford Crown Victoria av en kille, som heter Harold, i Cape Coral. Den hade redan ett "handikappstillstånd" så det var bara att köra runt och utnyttja alla de förmåner USA ger sina medborgare och gäster, som inte har full rörelsefrihet. Här i Sverige känns det nästan som om det enbart är till besvär, när man är krympling. I USA har man en helt annan syn på problemet och hjälper till på alla sätt och vis.

 

                        Panelen på vår Ford Crown Victoria                                              Nummerplåten som gav oss parkeringar överallt.

46:an hade fixat så att vi fick låna ett hus på tre rum och kök i Seven Springs i New Port Richey. Det låg i en "gate accomodium" med två golfbanor, restaurang och bar, samt en uppvärmd och en "kall" pool. Där jag för övrigt, badade och simmade, för första gången sedan olyckan 2005. En något skrämmande men samtidigt fantastisk upplevelse. Jag upptäckte att jag kan "sparka" med mitt onda ben, när jag ligger i vattnet. Agneta däremot, passade på att doppa fötterna i Atlanten på den milslånga sandstranden i Daytona Beach, där vi för övrigt körde racing 1956, i samband med att Chevrolet presenterade sin nya convertibel.

 

                 Björn i poolen första gången sedan 2005            Agneta doppar tåna i Atlanten på den 20 mil långa Daytona Beach.   

Hon passade också på att gå några golfrundor, tillsammans med 46:an och Gunilla. Jag föjlde med som " glad påhejare " och chaufför till golfbilen. På golfbanan växte det också apelsiner och grapefrukt, som hon kunde plocka, fast de inte var helt mogna. Dessutom kryllade det av ekorrar, racoons, olika sorters storkar och alligatorer, i varenda liten vattensamling inne på hela området. Träden var behängda med en slags parasiterande lav, som gav ett spökligt intryck och skulle kunna föda varenda ren i Lappland.

   

Nästan mogen apelsin                       Parasit lava på träden                       Agneta spelar golf.                              Oroligt slag.

   

Stork som käkar.                                Alligator som solar.                            Häckande fåglar                                  Ilsken best.

Huset vi hade  var två sovrum, med badrum och ett rejält vardagsrum och ett modernt kök. På teven var det 99 kanaler, men det var förfärligt mycket reklam. Eftersom butikerna i USA har ett fantastiskt utbud på kött, skaldjur och grönsaker och bär, blev det många fina måltider också. Både tillsammans med 46:an och Gunilla eller hemma hos oss. Givet besökte vi också ett antal olika restauranger.  

    

   

Kyden ville att jag skulle handla ett COI ( Cool Air Intake ) till hans Mustang och den skulle jag skicka hem i en container. Bengt, en kompis som bor där nere, skulle frakta hem två pick uper, några jukeboxar, spelautomater, möbler med mera. Sussan hade betällt en del varor som också skulle med. Dessutom så köpte jag en begagnad kydoped och lite annat som vi stoppade i den.

 Agneta "hjälper" till att packa containern.

Den första aktiviteten vi var på var nascar racet Daytona 500. För första gången i historien, var det en kvinnlig förare med i en NASH car tävling. Hon ( Danica Patrick ) gjorde mycket bra ifrån sig och låg trea i cirka 199 varv ( dom kör 200 varv på den 2½ miles långa ovalbanan ) med sin gröna Chevrolet. Men på  sista varvet small det och hon slutade 8. En mycket bra prestation, som gav henne 27 poäng i serien. Vi var 350 000 tusen åskådare på racet och nästan alla applåderade henne.

     

Danica i depån                                     Här leder hon i 350 km/t                 Målgång                                                  Smällen som petade ned henne

   

Resultatet av smällen                         Danica Patrick på podiet.                     Segergest                                             Triumfen som gav 27 poäng.

   

Daytona Raceway                               Marknadsstånd                                   Sheriffer dirigerar trafiken.               Utanför entren.

   

Reklampelaren vid infarten              Publiktillströmning.                           Gångbro över Speedway Blvd.          Biljettkassa.  

   

Publikbild                                            Belåten åskådare med keps.             Östra kurvan i 350 km/t                     Några av de 350 00 åskådarna

Nästa grej vi var på var bilauktionen och "swapmeetet" på Zephyr Hills. Det var Pölsan som fixade in oss. Jag fick hyra en "invalidscooter" där och hade därför möjlighet att se det mesta. Himelen var klarblå och solen stekte, så det var nästan olidligt hett. Men varför klaga. Jag köpte en keps, som gjorde reklam för "Desert Storm Vets". Följden blev att massor av människor, klappade mig i ryggen och tackade mig för att jag ställt upp för landet. För att undvika detta fick jag sedan skaffa mig en annan keps. Där fick vi också vår bil (Ford Crown Victoria sådan som polisen använder) levererad.

   

Agneta vid ratten på Daytona Beach.  Bakruteutsikt.                                   Hunden Harley med chapsen             Vår duvblå Ford

Vi gjorde också två resor ned till Pölsan i Cape Coral, cirka 30 mil söderut från New Port Richey. Pölsan bor i ett veritabelt palats, med flera sovrum och olika andra rum, samt ett enormt vardagsrum, med högt i tak. Han har också sitt kontor där. Tomten har en lång gräns ned mot en kanal, där han har sin stora båt, hängande i en hissanordning. En pool ligger mellan huset och kanalen, med ett högt "nättält" som täcker och hindrar insekter och skräp att komma in. Där satt vi ibland på kvällarna och tog en drink och ljög, tillsammans med Pölsans kompisar.

   

 Agneta på Pölsans brygga.               Ljugarträff hos Pölsan.                       Svenskägd krog i Cape Coral             Hemma hos Pölsan.

    

Anders fixar käk.                 Interiörbilder                           Vardagsrummet                Iwo Jima monumentet          Ett litet rum vid entren.    

Anders ( Pölsan ) tog också med oss på en historisk tur, genom Cape Coral och han kan sin nya hemstad väl. Han berättade om svensken Rosen ( kanske släkt med våran hyresvärd ) som slog sig ned här och grävde 125 mil kanaler, för att dränera träskmarkerna och höja marknivår lite. Vi besökte också Edison Museet. Tomas Alva Edison bodde här tillsammans med Firestone ( bildäcket) och Henry Ford. De hade en stor uppfinnarverkstad och kom på massor av nyttiga grejor. Bland annat vick vi veta att Edison, förutom glödlampan, registrerade minst ett världspatent per år, fram tills dess att han dog. Han uppfann bland annat generatorn, strykjärnet, våffeljärn och fonografen. Massor av saker som vi i Sverige inte har en aning om.

   

 Agneta och Björn vis Edisonstatyn  Edisons hem i Cape Coral               Henry Fords bostad.                          Agneta och Henry Ford statyn. 

En gång i månaden har HOG chaptert i Ft. Meyer möte. Alla möten börjar med att Dealern bjuder på frukost och efter mötet serveras den en lunch i trädgården. Agneta och jag blev inbjudna till att vara med på mötet. Ft. Meyer Chapter har över 250 medlemmar och håller till i en stor lokal i anslutning till Dealern. Mötena börjar med att man sjunger nationalhymnen och svär eden till konstitutionen. Sedan går Directorn genom agendan, Saftey Officeren gällande säkerhersfrågor och Road Captainen planerade körningar och avrapportering. Sedan hälsas nya medlemmar välkomna och så blev jag ombedd att berätta lite om Sverige och om Bike Street Chapter, som jag startade på 90-talet. 

    

HOGs månadsmöte.            Road Captain talar.             Lunchen efter mötet.            Styrelsen HOG Ft. Meyer       Jag berättar om Sverige. 

Vi hann också vara med på två carshower i Cape Coral, en "bikenight" i Ft. Meyer. På "Bikenight" som man har en gång varannan månad stänger av några kvarter i stan och några tusen bikers ställer ut sina hojar. En del aktiviteter, såsom orkestrar, marknadsstånd och kristna klubbar, finns också. Krogarna har uteserveringar och serverar både mat och dricka. Varannan månad håller man aktiviteten i grannstaden Cape Coral.

   

Pippi 57a                                              Pippi 2004                                            Ford Crestline Vitoria 1953             Chevrolet 56a 

    

                                                        Agneta och jag shopper           Gatuservering                                        Agneta beundrar hojarna.

   

        Avstängd gata i Ft Meyer.                      Fräckt byggd trike.                                   ABATE i Ft Meyer.                             Än kan gubben krama en spätta.

Det 72:ra Daytona Bike Week var ju ett måste. Vi var här 2005, alldeles innan olyckan och längtade efter att komma tillbaka. Dock har evenemanget förändrats en hel del. Bruce Rossmeyer som äger ett antal Harleyshopar i Florida, har byggt ett nytt stort komplex, några miles norrut på US Highway 1. Det är världens största harleybutik ochrunt anläggningen har han samlat det mesta som rör såväl Bike Week som Biketoberfest. Dit har man nu flyttat själva Bike Week. Inne i stan är det dock fortfarande en del aktivitet, runt den gamla butiken. I korsningarna mellan S. Atlantic Av. och tvärvägarna som går över Halifax River, är det ännu många barer, som lockar bikers, med samma koncept som alltid. Och man ser lättklädda studentskor, som försöker dryga ut sitt scholarship. Besökarantalet har dock sjunkigt något. Det uppgavs att det nästan halverats. Men det märkte man inte mycket av i trängseln. Det är lika trångt om det är 300 000 som när det är 600 000. Många ryggmärkesklubbar var också där. Vi träffade också en liten jycke i chaps och harleykeps, som verkade trivas med mototdånet.

           

 Hojparkering i Daytona        Maffig front.                           Jag ute i trafiken.               Ambulerande ölförsäljning  Jycken Harley.

   

Hajtrike med S&S motor                    Agneta köper glass ur maskinen.    Luck Bells säljare.                              Puben Full Throttle   

   

 V8 Trike                                                Hojar                                                     Ännu mer hojar                                     Inne på gården till B Rossmeyer. 

Sedan körde vi upp till dragracefinalerna på Gainsville Raceway, dit Pölsan fixade biljetter. Agneta och jag hade plats närmast banan eftersom jag hade en "kydoped" med mig. Därför hade vi ingen framför oss. Vi skulle se den svenske Adam Flamholc, som gjort bra ifrån sig i serien och vann senast. Nu tjuvstartade han tyvärr och fick inte fortsätta. Men det var ändå en fanstatisk upplevelse. Med öronproppar i hörselgångarna och hörselkåpor på, kände vi hur hela världen vibrerade, när förarna tryckte på gasen och släppte iväg de cirka 1500 hästarna. Lukten av bränt gummi låg tung under hela dagen.  

 

Dessvärre tjuvstartade Adam och fick inte fortsätta. Men han leder ju serien, så han är inte borta.

  

Adam med flickvännen i "mekartältet" på Gainsville" raceway.

   

      Adams mekartält.                                Sovdelen på trucken.                          Släpet för bilen.                                   Mekarbänk

   

          Agneta kollar i 1500 HPR                   I väntan på starten.                             4 sekunders dån och rök.                    Luften vibrerar av ljudet. 

Slutintrycket av vår Floridaresa 2013, är att det kryllar av alligatorer i varende vattenpöl. Massor av fina och imponerande bilar, även om det också finns en hel del amerikabyggda Honda, Toyota, Kia och andra asiatiska bilar. Maten här är toppen och bensinen relativt billig ( ½ svenska priset ). Framför allt så är det billigt att handla, bo och leva här.

    

MC-parkering                      Köplusta                                MC-parkeringar                  Biker i Ft. Meyer                 Äkta Shelby Cobra

    

Monitorn i ryggstödet.                       JFK Airport                           Shiphol Airport                    Flight map i ryggstödet.

Floridas mäktigaste innevånare.

Agneta fyllde pensionär och fick sin sedan länge efterlängtade gungstol.

När vi var i Nashville TN. för en massa år sedan, så käkade vi ofta frukost på Cracker Barrel, en frukost och lunchrestaurang, som låg i närheten av Gran Olé Opry. Det var en restaurang i gammal stil, med både matsal och lanthandel. Där sålde dom genuina amerikanska gungstolar, tillverkade i hardwood (en amerikansk ek). Agneta provade genast en sådan och förklarade glatt att: "– En sådan här vill jag ha när jag blir pensionär". OK, hur fraktar man en stor gungstol, från Tennesee till Göteborg i handbagaget? Men Jag gjorde upp affären och frakten med Pölsan i Cape Coral FL och en månad innan hennes 65-årsdag, kunde vi åka ned och hämta den i Lomma.

 

Vi fick en del hjälp, bl. a. av P2 och fick ihop den. Hon provsatt den försiktigt och lovade att inte börja gunga i den innan 1/8 då hon fyllde år. Festen hade vi på balkongen och barnbarnen och deras kompis Eric, ställde upp och var suveräna värdar.

 

När paketöppningen började kunde Agneta sätta sig i gungstolen, iklädd en vacker klänning och börja gunga försiktigt samtidigt, som hon öppnade sina presenter.

En fantastiskt lyckad dag.

    

 

Agneta och Victoria var på Skagen och "semestrade".

Det börjar med en bild från Victorias och min semester på Skagen.

Nyköping och "Iron Horse MC Show".

 

Sedan är det vid vår boksignering i Nyköping. Jag på (Gripsen och Saffrans) hamnkrog i Nyköping.

Jag ansar trädgården.

Hos Plattis var vi ute och lekte med hans exclusiva bilpark.

   
    

   Jag har en förkärlek till stora och orginella bilar. Här följer Plattis Cadillac 47a, Crown Victoria 56a,  Och två bilder på Cadillacen, tagna i Helsingborg. 


Kan man köra en bättre och snyggare kärra. En Rolls Royce 68. Passar mig som hand i handsken.

 

Profil: Agneta Ljungquist

Jag ombord på S7S Marieholm vid releasepartyt av ÖPPNA GRÄNSER.

Jag på min "gamla" Harley Springer på Landvetters flygfält.

 

Här följer lite om hur jag blev positiv en kvinna som älskade livet och allt det kan ge.


Född i Göteborg 1947 i Gamlestan, ett stort barn, 57 cm lång och 4750 gr tung. Jag är äldst i en stor syskonskara och mina föräldrar Gunn och Uno arbetade på Dress Sy-fabrik och Renhållningsverket i Göteborg. Min mormor förestod köket på KA4 i Göteborg och var en fantastiskt duktig kokerska.


Ovan fr.v: Mamma och jag i Slottskogen 1950, Mamma har sytt och stickar inför fotografering 1950, Mormor, mamma och jag - notera längden på kapporna 1949-50
 
Redan 1954 flyttade familjen till Kortedala på grund av att min lillebror Thomas hade astma och att luften var bättre där än i Gamlestan. Min skola den första tiden gick jag i provisoriska baracker och vi handlade där alla byggarbetarna hade sina lunchraster. När sedan Gärdsåsskolan stod klar började jag där.

                      

                                             Kalas,1953, hos Birgitta som står upp, jag 4:e från vänster

Kortedala då var ett stycke orört naturområde som under en kort tid bebyggdes med många nya både höga och låga hus för att rymma de stora barnkullarna, men där man ändå sparade på natur och skog in emellan husen så att vi barn hade stor frihet att leka.

                                                                   

                                                     Här är jag 12 år                                                    

Jag hade aldrig något särskilt intresse av att fixa håret och måla mig. Min mamma hade inte gjort det och jag hade med andra ord ingen tradition. Dessutom var mitt hår ännu vid 16 års ålder fortfarande i babyhårsstadiet och när jag försökte lägga upp det på rullar för att skapa en Farah Diba-frisyr ramlade spolarna ur innan ens håret torkat. Min klasskamrat Eva, som jobbade på Edwalls Damfrisering, ville färga mitt råttfärgade hår ljust. Så en dag efter hon slutat arbeta fick jag komma och Eva la upp håret på rullar och med en massa läggningsvätska. Äntligen fick jag min efterlängtade Farah Diba-frisyr och var så lycklig.

                                            

                                         Så här såg jag ut när jag var 16 år                                              

I svalen en eller två trappor upp när jag var på väg hem möter jag min pappa som hälsar ”God dag” och fortsätter att gå ner. Så hör jag ”Vad i herrans namn har du gjort!”. Nästa dag färgar Eva tillbaka håret och när vi tar av platshuvan är håret rosa. ”Jag gör det en gång till” säger Eva och när huvan tas av nästa gång, följer håret med. Den sommaren gick jag med schalett. Efter det har jag tyckt att mitt råttfärgade hår har varit vackert och numera är det ljust grått och man kan väl säga att jag har vant mig och kanske min omgivning också.

Konfirmationsdräkten som mamma, till min fasa bestämde att det skulle bli, för att det var praktiskt och att den skulle kunna användas efteråt samt skorna färgade jag om direkt efter Nattvarden. Skorna gick bra men dräkten var av terylen. Vecken i kjolen försvann och allt blev alldeles flammigt i en fruktansvärd blåmärkesfärg så vi fick vi slänga bägge delarna inget gick att använda. Vilken glädje för mig men inte för mamma som lagt en förmögenhet på tyget! 


                                           Konfirmation 1962, Allhelgonakyrkan med pastor Erling

Än i dag tycker jag att Kortedala är ett av de finaste bostadsområdena som växte upp just under denna tid. Jag konfirmerades av Pastor Erling i Allhelgonakyrkan och fick mitt eftertraktade ”åldersintyg” från pastorsexpeditionen och kunde sedan använda det som en inträdesbiljett på både Liseberg och vissa biografer. Min första barnförbjudna film var ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson på biografen Flamman.

Jag ärvde min mammas talang att sy och har sedan tidig ungdom sytt mina egna kläder. När mitt yngsta syskon, Annelie, döptes hade jag sytt min första dräkt i svartvitt glencheck med väst som var kantad med svart nappa. Samma präst som konfirmerat mig döpte min syster. Jag minns att jag kände mig vuxen och såg Prällen från ett helt annat perspektiv än några månader tidigare. Jag hade faktiskt varit rädd för honom ibland. 

Efter min skolgång, 9 år, var mitt beslut att bli konditor. Pappa och jag drömde om att öppna ett eget konditori och jag började på Konditorskolan. Jag hade fallenhet för jobbet men dessvärre stoppade mjöl- och äggviteallergi mina och pappas planer och jag började arbeta på min morbrors vaktbolag som kontorist. Där träffade jag Björn. 
                                      

                                                          Dahls Konditori 1962                          

Alla flickor hade en brudkista när jag växte upp och det var aldrig några problem vad släkten skulle ge i presenter och julklappar. Under hela min tonårstid fick jag allt vad en ung kvinna skulle behöva ha med sig när hon skulle sätta eget bo. Så praktiskt för alla, mamma hade koll på vad som behövdes och det var alltid lika roligt att både packa upp och sedan packa ner det.  Kistan jag sitter på var sprägfylld  och allt i den kom väl till plats när jag en kort tid efter att fotot tagits flytade hemifrån.  

                               

                                   Foto är har tagits av min blivande make 1965         
                   
Björn blir mitt livs kärlek och jag flyttar hem till hans mamma Elvy som kallades för Mojan. Hon bodde i en tvåa i Belleuve och hon flyttade ut i vardagsrummet i en bäddsoffa som Björn köpte och vi; Björn, jag, vår dotter Susanne och schäferhunden Asko flyttade in i hennes sovrum.                                               



Att få en lägenhet i mitten av 60-talet var näst intill omöjligt. Visst var det problem men jag vill hellre minnas alla roliga saker vi upplevde tillsamman. Då kom frusna wienerbröd som vi värmde i ugnen. Restaurang Kinesiska Muren öppnade och började sälja Chinese Food. Där gjorde jag den fantastiska upptäckten av friterade bananer med sirap och glass.



                     Susanne och Asko                                 Nyponsoppa i Mojans kök 1966

Vi skaffade sommarstuga i Torslanda och bodde ännu trängre men hade en fantastiskt lycklig tid tillsammans. Så småningom fick vi en lägenhet i Kortedala nästan där jag växt upp. Samma affärer och tanter i fanns kvar och jag var så lycklig. Jag var tillbaka!


               Pepparkaksarkitektur i köket i Kortedala i början av 70-talet, Susanne med det färdiga huset                               

Nu hade jag bytt jobb och arbetade som skolvaktmästare i Hjällbo. Göteborgs första kvinnliga. Fick så småningom ett eget område och till min fasa var Rektorn min gamla tillsynslärare på Gärdsåsskolan. Ärligt måste jag säga att vi inte haft de bästa relationerna på den tiden. Men vi båda hade mognat och jag fick flera fina år tillsammans med Kurt.

                           Familjen 1970 i Hindås                                  England 1973 Susanne spinner eget klippt ull 

I familjen så gjorde vi väl som de flesta, sparade det vi kunde och åkte på semester i landet Sverige. På min tid var det mer undantag än regel att någon flugit till ett annat land på just semester. Det jag kommer ihåg från just denna tid var att allt var enkelt, lätt och roligt. En så lycklig tid och period i mitt liv och faktum är att när jag nu sitter här och skriver på vår hemsida så har jag nästan bara just sådana här lyckliga tider i mitt liv. Det var varmt på sommaren och snö på vintern. Kan ni tänka er precis som det skall vara enligt almanackan. Då fanns inte några tankar eller vetskap om växthuseffekten och miljöförstöring, vi bara fanns och njöt. För att få ekonomin att gå ihop städade Björn och jag på ölhallar och restauranger sent på kvällar och nätter och tillsammans med att jag sydde på beställning fick vi en relativt god ekonomisk start i livet. Jag minns när jag första gången fick en sybeställning som skulle skickas till Italien. Då tog jag till lite mer än den vanliga taxan, vilken känsla jag var etablerad i Europa!


Delsjön 1973: far och dotter paddlar K2        DM i kanot i mitten av 70-talet. Av de tre deltagarna vann jag.

Björns engagemang inom idrotten påverkade naturligtvis familjens livsstil och jag minns med blandad glädje men också med stolthet flera evenemang som vi var med på. Vi hade anmält oss till ett motionslopp i Delsjön. Barnet och jag i en klass för sig eftersom det skilde på prestationsförmåga och kön. När Susanne och jag sprungit några kilometer stönar hon och säger jag kan inte mer det skaver. Bakom Bertilssons Stuga går vi åt sidan och hon visar insidan av sin lår som är alldeles skinnflådda. Vi byter shorts och bestämmer oss för att gå resten och på så vis genomför vi loppet hela familjen.

En annan tävling är när vi skall cykla den nyinvigda Säröbanan. Järnvägen hade lagts ner och gjorts om till en cykel och gångbana. Vi cyklade från norra Kortedala och runt hela Särö. När vi efter flera timmar kommer hem till Kortedala och pappa har bestämt att vi skall ta Burmabacken så tryter krafterna hos vår 12 åriga dotter som anser att hennes cykel inte är gjord för att cykla uppför. Naturligtvis får hon min racercykel och trampar upp för hela backen som en liten gasell.

1981 på hösten går Fredsloppet här i Göteborg och strax därefter Göteborgsvarvet som vi beslutat att delta i. Det är en härlig sommardag och jag bestämmer mig för shorts och ett ärmlöst linne. Bland alla människor som springer så tror några fotografer att Björn är Ingemar Johansson och de följer oss ett tag tills de kommer på att vi faktiskt bara är vi. Uppe på Ramberget börjar jag få ont i magen och får störtdiarre. Ett skutt in i buskarna löser det hela.

 
Fredsloppet 1981                Göteborgsvarvet 1982                            "Rosa steget" 2008


När vi kommer till Avenyn så har jag fått problem med hud till hudkontakt och har inget skinn kvar mellan armhålan och ner på sidan och armarna som gnidigt emot där har heller inget skinn. Jag springer bredvid min make och ser förmodligen ut som en skadeskjuten höna med armarna stående utåt. På upploppet säger Björn ”Nu tar vi dom tre kärringarna framför oss” och jag blir så himla trött på att han alltid måste vinna över någon annan. Det räcker väl att vi genomför prestationen. Naturligtvis spurtar vi och tar ett par sekunder på ”dom där jävla kärringarna” framför oss.

Vi kör också Vasaloppet 1982, en fantastisk upplevelse. Strålande solsken och blöt snö. Min pappa hade lovat att vara support och fanns vid varje uppehåll. Björn och jag jade verkligen tränat innan och alla som inte hade kört sa, ”att när du väl kommer till Evertsberg så går det bara utför”. Vilket fruktansvärt skitsnack! Det gick aldrig utför och om det gjorde så gick det med en fruktansvärd fart.

                                     Vasaloppet 1982                              Broloppet 1983

Värst var det när jag behövde kissa. Först skida åt sidan, sjunka ner i ospårad snö, därefter dra ner dragkedjan och få ner skidoverallen, långkalsongerna och trosorna sedan fort sätta sig ner med skidorna alltför tätt ihop medan alla andra åkarna, mest manliga sådana, skidar förbi och har åsikter om min bak.

Jag har genomfört Vasaloppet och det är jag stolt över det, sedan kan de som inte kört Vasaloppet ha vilka åsikter som helst om min tid eller min söta stjärt. Vi har också gått Vildmarksleden en härlig vårdag där den som var tröttast när vi kom hem var hunden. Förutom att gå tillsammans med oss så ville han ju naturligtvis kolla läget runt oss så han gick säkert sträckan flera gånger om.

En hel bok skulle jag kunna skriva om allt vi gjort och jag tänker avsluta med när vi paddlade Grötö runt. Jag har aldrig lärt mig simma särskilt bra och det beror på att jag som barn låg på sjukhus när man lärde sig att göra detta. Som tonåring var det för genant att lära sig och jag fann alltid ursäkter för att inte visa detta. Nå väl vi skulle paddla och jag satt bak i vår tvåmanskajak eftersom Björn tröttnat på att jag aldrig lärde mig hur man skulle manövrera rodret. Tävlingsdagen blåste det fruktansvärt och regnade på äkta Göteborgsvis, alltså på tvären. Vi paddlade ut och det gick rätt bra en stund.
Plötsligt så kommer en väldigt stor och hög våg och jag blev så väldigt rädd att jag kissade ner mig. Men det spelade ju ingen roll för i nästa stund hade vi vält och låg i vattnet. På något vis kom vi i kanoten igen och efter mycket om och men kom vi i mål. Livet är härligt om man bara ger det en chans.

1986 tog jag och Björn "grönt kort" och började spela golf. Vi gick med i Ale Golfklubb, redan innan banan var byggd. Golfen har gett mig många fina upplevelser, både i form av resor och nya vänner.

 

                    I samband med Scandinavian Masters blev jag inbjuden till Pro/am tävlingen

                             

                                           Här tillsammans med Justin Roos

Jag hade också förmånen att få vara med och organisera golfklubbens Damkommitté och satt under några år som dess ordförande.

    

                           Ett härligt gäng kvinnor som spelat "Damer i kjol och hatt golf"       

Ett av mina stora intressen är heminredning och jag har en konstnärlig ådra i att se saker och ting i färg och harmoni. Vårt hem har därför blivit en källa till att skapa och förverkliga mina idéer. Det senaste är vår underbara balkong som nu verkligen fått blomma ut men med gröna växter.

               

      Svågern Uno och jag plockar upp färska potatis           Midsommar i goda vänners lag och egen potatis

Sedan flera år tillbaka har jag satt potatis, till våra vänners stora förtjusning i allmänhet och min svåger Uno i synnerhet. Han är den som plockar upp färska midsommarpotatis som vi sedan avnjuter med matjessill som inhandlats på Olskrokstorget och egen odla gräslök. Himmel så gott det är att leva.